Dagar borde uppskattas.

Hej, hallå!
Idag har varit en mest ohändelserik dag. Men jag har tänkt... Hör och häpna! Och nyligen såg jag dessa bilder på mig:





De här var bilder på mig, från 24:e oktober, 2007..? Dagen då jag låt på ramlade av hästen, åkte ambulans och var på sjukhuset i över åtta timmar. Åtta hemska timmar. Det var den dagen jag tänkte mig själv sittandes i rullstol, då jag under första undersökningen inte kände någon kontakt med mina ben och fötter. Då nacken värkte så fort jag gjorde minsta rörelse med huvudet. Dagen då jag låg fastspänd på en bänk i massor av timmar, som kändes som en evighet. När chocken lagt sig kunde jag känna mina ben igen. Det var underbart. Det uppskattade jag! När jag kom gåendes i korridoren med den där ställningen till hjälp, det var lycka! Att veta att ingenting hemskt hade hänt mig, att allt bara handlade om chock och muskelsmärtor, de var underbart! Att veta att jag inte skulle missa min systerdotters dop gjorde mig så fruktansvärt glad. Det var bara små saker som gav med sig sådan lycka. Små saker som jag inte längre tänker på, idag är jag inte lycklig av att kunna stå på mina ben längre. Varför? Jag undrar varför man jämt letar lyckan i någonting man inte har, och inte i det som man faktiskt har... Varje dag. Istället blundar man för det och låter allt annat ta upp ens energi, bla dehär med alla läkar besök, att kroppen säger ifrån och gör ont. Vad än det är, så borde jag vara lycklig, jag borde vara glad att jag kan gå och springa, trots begränsningar i vissa saker. Men jag vill alldeles för mycket, för att kunna vara helt lycklig trots begränsningarna jag tillåter min kropp och mig själv att ge mig.

På tisdag ska jag till läkarn igen för reumatismundersökning. Givetvis kommer jag inte få något svar då. Men jag är ändå orolig. Jag vill ha en framtid utan begränsningar. Det är ju inte alls säkert att det är just reumatism el. något. Men jag känner att de finns något min kropp försöker tala om för mig. Men, vad? Jag vill inte inse att något är galet. Men jag kan heller inte göra det jag helst av allt vill, för jag har ingen ork, tålamod el tro på mig själv och min kropp, till det.

Idag har jag planerat hela min framtid i mitt huvud. Jag vill att det ska bli så. Men jag är rädd över vad min kropp kommer att tycka... Kommer den fixa allt dedär som jag vill utan att säga ifrån? Jag vill inte veta om det är något fel på mig. Jag vill bara hoppa över allt som läkarna säger och hoppas på att bara är en mardröm. Att min kropp just nu spelar ett stort spratt med mig för att göra mig starkare. Men om dem inte kommer fram till något, kommer de också kännas fel. För vad är det min kropp vill då? Vad är det jag vill då? Hur som helst tänker jag inte ge upp mina drömmar, även om det tar ett helt liv att uppfylla bara en av dem. Jag vet vad jag vill och dit ska jag komma. Men först måste jag lära mig att uppskatta mina dagar, det jag har osv, trots att mina begränsningar, som folk kanske inte förstår, finns där. Jag ska också lära mig att mina begränsningar inte ska få ta över mig. Varför ska jag tillåta dem att förstöra? En dag ska jag klara av att släppa dem och kunna göra det jag vill, utan att vara rädd över vad min kropp ska säga.


Nu är jag trött och har ont i huvudet. Min kropp är matt och vill bara ligga ner. Men nu ska jag göra fruktsallad och titta på melodifestivalen. Sen ska jag sova. Jag hoppas att min vilja ska kunna styra snart, så jag slipper känna mig som den där 80åringen som jag inte vill vara. Ge mig energi. Jag behöver det!

/Frida

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0