Östersund, kära Östersund!
Just nu sitter jag i min säng, med datorn i famnen. Jag lyssnar på musik och har just läst breven jag gav till de mest betydelsefulla människorna i Östersund, innan jag avslutade de kapitlet i mitt liv.
Och...
Ibland kommer det dagar, nätter och stunder då hela kroppen fylls av saknad. Just nu är det en sådan stund, då jag saknar Östersund och Dille över allt annat. Den tiden var så speciell och det hände så mycket under åren, saker som jag kommer minnas livet ut. Då var det både bra och dåliga saker, men nu känns varenda händelse bra och underbar. Händelser som gett mig lärdomar, som gjort att jag vuxit och blivit den jag är idag. Jag kan inte beskriva allting i ord, saknaden är överflödig. En del av saknaden gör ont, för jag vill inget hellre än att backa tiden. Den andra delen av saknaden är härlig. För jag vet att när jag väl är där är mitt liv som en dröm. En dröm som jag längtar efter varje dag och varje dag när jag är där mår jag som en prinsessa. Det är underbart och det slår all rikedom i världen.
De tre åren jag tillbringade i Östersund är nog den hädelserikaste tiden i mitt liv. Händelserik på lärdomar. Jag saknar att vakna varje morgon och fundera; Vad ska jag lära mig idag? Även fast jag inte insåg då hur underbart allting var, kan jag idag förstå att jag älskade/älskar det, hela tiden.
Det är underbart att veta att jag alltid är välkommen dit, men inom mig finns ett litet tvivel, som talar om att det kanske inte altid kommer vara så. Fast det är kanske bara en rädsla som inte är sann? Vad vet jag. Förhoppningsvis är det så. Okej, vi säger att det är så!
Åh, Dille, kära Dille. Det gör lite ont i mig när man hör folk klaga på saker & ting, det har det alltid gjort. För en bättre plats än Dille är svårt att hitta. Jag börjar tro att det inte ens finns något bättre. Bättre människor, bättre lärare, bättre rektor. Ja, existerar det? Så många människor med så mycket omtanke och kärlek, på en och samma plats. Det är otroligt. Minnerna kommer förevigt finnas inom mig, och jag tror att jag talar för många andra också. Minnerna hjälper mig att gå framåt, de ger mig en drivkraft som inte går att förklara. Jag kämpar, fortfarande med dem, även fast dem kanske inte vet om det. Men min drivkraft tackar jag Dille m. befolkning för. Och även fast dem inte vet om det, så hjälper det mig. Det är huvudsaken, åtminstone för mig.
Och att inte tala om hur mycket jag saknar Maggan m. familj och gården! Första helgen i februari -08 var första gången jag sov där. Första natten på den där underbara platsen. Häromdan slog det mig att det faktiskt var ett år sedan. Tänk att det känns som igår, tiden bara spinner iväg och man hinner knappt med själv. Jag minns så starkt första veckan då vi sladdade med bilarna på "banan" runt ladugården, jag E, E och M. Vi skrattade så det sprutade tårar. Det var trygghet och lycka för mig. Helt underbart. Min första shopping tur med E, den var fantastisk. Stunderna jag tillbringade med hästarna i hagen, stunderna jag bara satt ute och kände hur underbart allting var. Det kallar jag - Lycka.
Det kändes som att beskedet kom över en natt, beskedet om att jag skulle flytta, sluta skolan och starta på ett nytt kapitel. Fyfan, rent ut sagt, vad det tog hårt på mig. Jag har inte gråtit så mycket sedan jag förlorade min ängel Donna, tror jag. Men precis som med allting annat så går livet vidare. Och nu är jag där jag är idag. Tack vare Dille med fler; A, L, E, E, K, P, M, E, M och många fler. Och trots de beskedet om skolan, har jag ändra kvar alla i mitt hjärta. Jag önskar bara att jag fick träffa och prata med dessa betydelsefullare människor mer än vad jag gör idag. Jag saknar dem.
Snart åker jag upp igen, det är alltid lika underbart. Samtidigt som det är lika hemskt att lämna det igen. Men om jag vill så kan jag alltid åka dit och det gör mig lycklig. Jag är glad som har dem jag har, även fast dem inte står bredvid mig dagligen.
"Something never change"
Det är precis så det är. Vissa saker förändras aldrig, mina känslor till Östersund och alla betydelsefulla människor där, dem är alltid lika och kommer alltid att vara det.
En sak är säker:
Jag är rik på känslor och människor i Östersund, andra är rik på pengar. Min rikedom är bättre.
I mitt hjärta, föralltid.
Jag älskar er.
Och...
Ibland kommer det dagar, nätter och stunder då hela kroppen fylls av saknad. Just nu är det en sådan stund, då jag saknar Östersund och Dille över allt annat. Den tiden var så speciell och det hände så mycket under åren, saker som jag kommer minnas livet ut. Då var det både bra och dåliga saker, men nu känns varenda händelse bra och underbar. Händelser som gett mig lärdomar, som gjort att jag vuxit och blivit den jag är idag. Jag kan inte beskriva allting i ord, saknaden är överflödig. En del av saknaden gör ont, för jag vill inget hellre än att backa tiden. Den andra delen av saknaden är härlig. För jag vet att när jag väl är där är mitt liv som en dröm. En dröm som jag längtar efter varje dag och varje dag när jag är där mår jag som en prinsessa. Det är underbart och det slår all rikedom i världen.
De tre åren jag tillbringade i Östersund är nog den hädelserikaste tiden i mitt liv. Händelserik på lärdomar. Jag saknar att vakna varje morgon och fundera; Vad ska jag lära mig idag? Även fast jag inte insåg då hur underbart allting var, kan jag idag förstå att jag älskade/älskar det, hela tiden.
Det är underbart att veta att jag alltid är välkommen dit, men inom mig finns ett litet tvivel, som talar om att det kanske inte altid kommer vara så. Fast det är kanske bara en rädsla som inte är sann? Vad vet jag. Förhoppningsvis är det så. Okej, vi säger att det är så!
Åh, Dille, kära Dille. Det gör lite ont i mig när man hör folk klaga på saker & ting, det har det alltid gjort. För en bättre plats än Dille är svårt att hitta. Jag börjar tro att det inte ens finns något bättre. Bättre människor, bättre lärare, bättre rektor. Ja, existerar det? Så många människor med så mycket omtanke och kärlek, på en och samma plats. Det är otroligt. Minnerna kommer förevigt finnas inom mig, och jag tror att jag talar för många andra också. Minnerna hjälper mig att gå framåt, de ger mig en drivkraft som inte går att förklara. Jag kämpar, fortfarande med dem, även fast dem kanske inte vet om det. Men min drivkraft tackar jag Dille m. befolkning för. Och även fast dem inte vet om det, så hjälper det mig. Det är huvudsaken, åtminstone för mig.
Och att inte tala om hur mycket jag saknar Maggan m. familj och gården! Första helgen i februari -08 var första gången jag sov där. Första natten på den där underbara platsen. Häromdan slog det mig att det faktiskt var ett år sedan. Tänk att det känns som igår, tiden bara spinner iväg och man hinner knappt med själv. Jag minns så starkt första veckan då vi sladdade med bilarna på "banan" runt ladugården, jag E, E och M. Vi skrattade så det sprutade tårar. Det var trygghet och lycka för mig. Helt underbart. Min första shopping tur med E, den var fantastisk. Stunderna jag tillbringade med hästarna i hagen, stunderna jag bara satt ute och kände hur underbart allting var. Det kallar jag - Lycka.
Det kändes som att beskedet kom över en natt, beskedet om att jag skulle flytta, sluta skolan och starta på ett nytt kapitel. Fyfan, rent ut sagt, vad det tog hårt på mig. Jag har inte gråtit så mycket sedan jag förlorade min ängel Donna, tror jag. Men precis som med allting annat så går livet vidare. Och nu är jag där jag är idag. Tack vare Dille med fler; A, L, E, E, K, P, M, E, M och många fler. Och trots de beskedet om skolan, har jag ändra kvar alla i mitt hjärta. Jag önskar bara att jag fick träffa och prata med dessa betydelsefullare människor mer än vad jag gör idag. Jag saknar dem.
Snart åker jag upp igen, det är alltid lika underbart. Samtidigt som det är lika hemskt att lämna det igen. Men om jag vill så kan jag alltid åka dit och det gör mig lycklig. Jag är glad som har dem jag har, även fast dem inte står bredvid mig dagligen.
"Something never change"
Det är precis så det är. Vissa saker förändras aldrig, mina känslor till Östersund och alla betydelsefulla människor där, dem är alltid lika och kommer alltid att vara det.
En sak är säker:
Jag är rik på känslor och människor i Östersund, andra är rik på pengar. Min rikedom är bättre.
I mitt hjärta, föralltid.
Jag älskar er.
Kommentarer
Trackback
