Hästarna.
Vart har allt underbart tagit vägen? Vart har hästarna i mitt liv försvunnit? Jag saknar dem, så jävla mycket. Att tänka tillbaka på tiden med mina två underbara, Donna & Athena, får mig ibland att känna mig lycklig. Men stunder som nu, när jag bara känner saknad, blir jag bara sorgsen. Det var så bra på den tiden, då hästarna fanns i mitt liv, dagligen. Jag hade alltid någonstans att vara, jag hade alltid någonting att göra, jag var helt enkelt aldrig sysslolös och uttråkad. Jag gjorde någon nytta, varje dag. Det var så härligt att känna sig behövd, jämt och hela tiden.
Jag vill tillbaka till det, tillbaka till ett liv med rörelse, tillbaka till tiden då jag hade lite mer självförtroende gällande hästarna. Tillbaka till något som behöver mig. Det känns så fruktansvärt tomt och ensamt nu, nu när jag inte har någonting kvar. Om jag tänker tillbaka i mitt liv kan jag se mig själv som en person som älskade att göra saker! Jag spelade handboll, jag provade på en massa olika sporter och jag var i stallet dagarna i ända. Vad gör jag nu för att stimulera mina behov? Ingenting. Jag ligger här i sängen vid datorn, kliver upp för att äta el. göra något annat mindre oviktigt. Ibland kan jag lyfta mitt otränade arsle och åka in till stan, för att göra i stort sätt ingenting. Nån gång då & då kanske jag kan ta mig till stallet för en ridtur. Men jag känner mig så begränsad och inlåst. Det är omöjligt för någon att förstå, om de inte varit med om det själv. Varit med om att ha tappat allt på livets väg, för att försöka finna någon slags ro och trygghet i andra omständigheter.
Jag skulle så gärna vilja jobba i ett stall, men mitt självförtroende sviker mig nu för tiden. Jag är rädd för att jag inte ska orka kliva upp på morgnarna, rädd för att göra fel och inte klara av mina arbetsuppgifter. Jag är rädd för att mitt gamla "hästjag" inte ska få chansen att visa sig igen... Jag är för feg för att försöka och det stör mig. Jag skulle behöva en spark i arslet, nu. Någon som säger åt mig att de jag tror är fel, fullständigt fel! Men så är det inte, snarare tvärt om. Det känns som att ingen tror på att jag skulle kunna klara min dröm, att arbeta med hästar. Jag anses ha för ont och jag anses vara för lat & för dålig, kanske? Jag är trött på den snevända bilden av mig. Det är inte jag, jag är ju någon annan, helt enkelt.
Ibland finns hopp om att jag har allting kvar i Gällivare, men det har jag inte. Det vet jag. Där är ju allting precis som här, precis likadant. Jag är på ruta ett, åter en gång...
Nog om klagomål, jag är iallafall på väg att bli frisk!
/Frida
Jag vill tillbaka till det, tillbaka till ett liv med rörelse, tillbaka till tiden då jag hade lite mer självförtroende gällande hästarna. Tillbaka till något som behöver mig. Det känns så fruktansvärt tomt och ensamt nu, nu när jag inte har någonting kvar. Om jag tänker tillbaka i mitt liv kan jag se mig själv som en person som älskade att göra saker! Jag spelade handboll, jag provade på en massa olika sporter och jag var i stallet dagarna i ända. Vad gör jag nu för att stimulera mina behov? Ingenting. Jag ligger här i sängen vid datorn, kliver upp för att äta el. göra något annat mindre oviktigt. Ibland kan jag lyfta mitt otränade arsle och åka in till stan, för att göra i stort sätt ingenting. Nån gång då & då kanske jag kan ta mig till stallet för en ridtur. Men jag känner mig så begränsad och inlåst. Det är omöjligt för någon att förstå, om de inte varit med om det själv. Varit med om att ha tappat allt på livets väg, för att försöka finna någon slags ro och trygghet i andra omständigheter.
Jag skulle så gärna vilja jobba i ett stall, men mitt självförtroende sviker mig nu för tiden. Jag är rädd för att jag inte ska orka kliva upp på morgnarna, rädd för att göra fel och inte klara av mina arbetsuppgifter. Jag är rädd för att mitt gamla "hästjag" inte ska få chansen att visa sig igen... Jag är för feg för att försöka och det stör mig. Jag skulle behöva en spark i arslet, nu. Någon som säger åt mig att de jag tror är fel, fullständigt fel! Men så är det inte, snarare tvärt om. Det känns som att ingen tror på att jag skulle kunna klara min dröm, att arbeta med hästar. Jag anses ha för ont och jag anses vara för lat & för dålig, kanske? Jag är trött på den snevända bilden av mig. Det är inte jag, jag är ju någon annan, helt enkelt.
Ibland finns hopp om att jag har allting kvar i Gällivare, men det har jag inte. Det vet jag. Där är ju allting precis som här, precis likadant. Jag är på ruta ett, åter en gång...
Nog om klagomål, jag är iallafall på väg att bli frisk!
/Frida
Kommentarer
Trackback
