Funderingar.
Ju mer jag funderar, ju mer jag tänker... Desto mer inser jag hur mycket jag behöver hästarna. Det är sjukt vad mycket dem kan ge och åstakomma. Dem ger en allt man behöver, kärlek och medkänsla. Det är underbart. Precis som dem säger i låten jag lyssnar på nu; "här står jag med världen i min famn". Ja, det är precis det jag gör. Jag har hela världen öppen för mig, varför tar jag inte för mig? Det finns ju så mycket som jag kan göra, så mycket som jag kan lära mig osv. Men ändå envisas jag med att stanna här i Sverige och kämpa på med alla möjliga konstiga saker. När jag faktiskt hade kunnat åka till Island, Norge, ja vartsomhelst och jobba. Det är ju hästar jag vill hålla på med, varför gör jag det inte?
Dem där spärrarna i huvudet måste jag kasta bort men finns det någon som kan tala om hur man gör? Jag är trött på att misslyckas med mina drömmar, jag är less på bromsa min dröm. Det finns ju så mycket som jag vill göra. Jag måste göra det, men när? Varje dag som går är ju en mindre dag i livet... Och här sitter jag, fortfarande fast i alla knepiga saker och är rädd att ta de där steget ut i livet. Det enda jag gör är att gömma mig bakom någon konstigt. Något skal. Men jag lovar att jag snart ska krypa mig ur det.... Jag ska lyckas. Nångång, snart.
Vissa har sådan tur, att födas in i ett liv där man aldrig behöver kämpa. Där allting bara rullar på och är lättsamt. Varför kan inte dem dela med sig av det goda? Det finns ju massor av bra saker i livet, men det som stör mig är att man alltid ska behöva KÄMPA för att komma dit man vill. Ingenting går som på räls, nångång....
Hur som helst, ett hästjobb vill jag ha och ett hästjobb ska jag hitta. SNART!
Hästarna är så himla mycket mer än bara ett djur, så himla mycket mer än bara en häst. En häst för mig är mitt liv, min kärlek. Det är de jag vill lägga min kärlek och energi på nu, jag vill inte ha något annat och jag behöver inget annat. Jag har haft två egna hästar, vilket kanske inte framkommit i tidigare inlägg. Och livet jag hade med dem saknar jag nå fruktansvärt. Därför tänker jag, nu, lägga ut en bild på dem och tänka mig in i de livet och drömma mig iväg i något underbart.
Donna Maj, min första häst.
Hon gav mig så fruktansvärt mycket kärlek. Jag tror att jag aldrig kommer att få en sådan häst igen. Hon satt sig verkligen speciellt i mitt hjärta och vårat band och vår kärlek var sådär läskigt speciell. Jag kunde känna vad hon tänkte och hon var nog den enda och förblir nog den enda som verkligen älskade mig. Bara hennes tillit hon hade till mig är ett bevis på det och än idag kan jag känna att hon finns där och stöttar mig. Alla ridturer vi gjorde, allt mys vi hade i boxen, ingen häst kan slå det. Ingen, varken häst eller människa kan nog få mig att känna sådär igen. Hon har en plats i mitt hjärta som ingen annan har. En plats som enbart är tillgänglig för henne. Och i evigheters evigheter kommer jag att sakna denna filur. Men även om hon nu springer på trappalandas gröna ängar, kommer hon alltid finnas med i mina minnen och i mitt hjärta.
Athena, min andra häst.
Vilken underbarling säger jag bara! Hon kom till mig, livrädd och orolig. Men det förvandlades ganska fort och hon blev då en del av mig. En bra del som hade så mycket att ge, så mycket envis kärlek. Med henne kunde jag göra precis vad som helst, det vet jag. Vi hade våra duster under inridningen men med varje dag som gick blev hon bara mer och mer MIN. Min älskling som betydde allt. I så många år har jag saknat henne nu och önskat att hon skulle komma tillbaka, men nu har jag nog accepterat att hon är borta ur mitt liv och hur mycket jag än försöker kommer hon inte att komma hem igen. Men hon har ett hjärta av guld och en mer söt nallebjörn går inte att hitta, tror jag. Hon och jag hade så mycket kärlek att ge till varann. Minns speciellt de mysiga stunderna i boxen, när hon låg där och jag somnade i hennes "famn". Det är en såndandär underbar känsla, som är svår att återuppleva. Jag kommer alltid sakna henne, men precis som med Donna så finns hon där med mig, i mina minnen och i mitt hjärta. Min bruna och ulliga nallebjörn!
Vilka undebara minnen jag har. Mitt liv var verkligen fantastiskt med dessa två älsklingar. Men en dag ska jag hitta en ny underbarling att dela min kärlek med. Men en fyrbent filur ska det vara, de andra slumpar vi va..? Lika bra.
Nu ska jag inte tråka ut er med mina funderingar mer.
IMORGON ÄR DET DOP =)
/Frida
Dem där spärrarna i huvudet måste jag kasta bort men finns det någon som kan tala om hur man gör? Jag är trött på att misslyckas med mina drömmar, jag är less på bromsa min dröm. Det finns ju så mycket som jag vill göra. Jag måste göra det, men när? Varje dag som går är ju en mindre dag i livet... Och här sitter jag, fortfarande fast i alla knepiga saker och är rädd att ta de där steget ut i livet. Det enda jag gör är att gömma mig bakom någon konstigt. Något skal. Men jag lovar att jag snart ska krypa mig ur det.... Jag ska lyckas. Nångång, snart.
Vissa har sådan tur, att födas in i ett liv där man aldrig behöver kämpa. Där allting bara rullar på och är lättsamt. Varför kan inte dem dela med sig av det goda? Det finns ju massor av bra saker i livet, men det som stör mig är att man alltid ska behöva KÄMPA för att komma dit man vill. Ingenting går som på räls, nångång....
Hur som helst, ett hästjobb vill jag ha och ett hästjobb ska jag hitta. SNART!
Hästarna är så himla mycket mer än bara ett djur, så himla mycket mer än bara en häst. En häst för mig är mitt liv, min kärlek. Det är de jag vill lägga min kärlek och energi på nu, jag vill inte ha något annat och jag behöver inget annat. Jag har haft två egna hästar, vilket kanske inte framkommit i tidigare inlägg. Och livet jag hade med dem saknar jag nå fruktansvärt. Därför tänker jag, nu, lägga ut en bild på dem och tänka mig in i de livet och drömma mig iväg i något underbart.
Donna Maj, min första häst.
Hon gav mig så fruktansvärt mycket kärlek. Jag tror att jag aldrig kommer att få en sådan häst igen. Hon satt sig verkligen speciellt i mitt hjärta och vårat band och vår kärlek var sådär läskigt speciell. Jag kunde känna vad hon tänkte och hon var nog den enda och förblir nog den enda som verkligen älskade mig. Bara hennes tillit hon hade till mig är ett bevis på det och än idag kan jag känna att hon finns där och stöttar mig. Alla ridturer vi gjorde, allt mys vi hade i boxen, ingen häst kan slå det. Ingen, varken häst eller människa kan nog få mig att känna sådär igen. Hon har en plats i mitt hjärta som ingen annan har. En plats som enbart är tillgänglig för henne. Och i evigheters evigheter kommer jag att sakna denna filur. Men även om hon nu springer på trappalandas gröna ängar, kommer hon alltid finnas med i mina minnen och i mitt hjärta.
Athena, min andra häst.
Vilken underbarling säger jag bara! Hon kom till mig, livrädd och orolig. Men det förvandlades ganska fort och hon blev då en del av mig. En bra del som hade så mycket att ge, så mycket envis kärlek. Med henne kunde jag göra precis vad som helst, det vet jag. Vi hade våra duster under inridningen men med varje dag som gick blev hon bara mer och mer MIN. Min älskling som betydde allt. I så många år har jag saknat henne nu och önskat att hon skulle komma tillbaka, men nu har jag nog accepterat att hon är borta ur mitt liv och hur mycket jag än försöker kommer hon inte att komma hem igen. Men hon har ett hjärta av guld och en mer söt nallebjörn går inte att hitta, tror jag. Hon och jag hade så mycket kärlek att ge till varann. Minns speciellt de mysiga stunderna i boxen, när hon låg där och jag somnade i hennes "famn". Det är en såndandär underbar känsla, som är svår att återuppleva. Jag kommer alltid sakna henne, men precis som med Donna så finns hon där med mig, i mina minnen och i mitt hjärta. Min bruna och ulliga nallebjörn!
Vilka undebara minnen jag har. Mitt liv var verkligen fantastiskt med dessa två älsklingar. Men en dag ska jag hitta en ny underbarling att dela min kärlek med. Men en fyrbent filur ska det vara, de andra slumpar vi va..? Lika bra.
Nu ska jag inte tråka ut er med mina funderingar mer.
IMORGON ÄR DET DOP =)
/Frida
Kommentarer
Trackback
