Arbetsintervju & lite till.
Idag har jag varit på arbetsintervju. Mycket spännande måste jag säga...
Jag satt där och försökte skryta om mig själv, vilket jag bör medge att jag inte är bäst på direkt. Men någonstans mitt upp i allt lyckades jag lirka fram den där Frida som jag vet att jag egentligen är. Egentligen vet jag inte om jag kanske ljög, men när jag satt där och lyckades få fram den där känslan så kände jag mig plötsligt odödlig och duktig. Känslan av att vilja göra något gott för någon, blev sådär stark. Och jag vet, att nånstans i mig finns den människan som jag beskrev idag, sedan att det finns saker som stoppar det är väl en helt annan sak? Så, helt logiskt kanske jag inte ljög ändå? Nu gäller det bara att jag orkar visa och vara den Frida som jag nu har beskrivit, för dem får inte bli besvikna. Det hänger ju på så många personer nu, det är inte bara jag och jag är inte ensam i detta. Heder står på spel. Och jag får inte misslyckas. Det är krav nu, krav som innebär ordet vuxen, kanske..?
Fast, när jag kom hem kände jag helt plötsligt att den där flykt känslan återfann sig. "Shit, vad ska jag göra nu? Vart ska jag åka? Ska jag jobba på island istället? Ja, hästar är bra att fly till. Ska jag göra bort min praktik? Kommer jag verkligen klara av detta? Ska jag kanske söka jobb på någon gård? Kommer jag klara av det isåfall?" Ibland tvekar jag så mycket på mig själv, att jag nästan blir förbannad. Varför skulle, just jag, inte klara av detta? Visserligen tror jag inte att detta är ett jobb för mig och jag har många gånger påpekat att jag aldrig ska jobba som assistent, inte just nu iallafall. Först måste jag bli sådär stark och duktig som andra assistenter är. Jag har hela tiden kämpat på att jag ska få ett fartfyllt jobb där inte tankar kan tränga sig in. Men här sitter jag nu, enbart på grund av min snälla sida som inte kan säga nej om någon försöker vara snäll mot mig. Så, vad gör jag nu för att göra det bästa av situationen?
Jo, jag får ta åt mig jobbet, stå ut och gömma mig bakom dedär underbara skalet där jag spelar den där Frida som jag egentligen vet att jag är, trots att jag inte kommit dit ännu. Och för en period kanske det fungerar. Sedan får jag tänka framåt, det blir ju faktiskt Norge snart och detta kan nog vara en bra erfarenhet att skaffa sig innan det bär av till Norge. Men nu längtar jag som sjutton att denna tid går förbi fort som f-n så att jag får åka iväg snart.
På tal om något annat så vet jag att Mimmi kommer döda mig nu, men....
Jag kände idag, så mycket, att jag saknar henne! Trots de få skavanker vi haft i vår vänskap, kan jag inte ljuga om att den tjejen är en av de få som verkligen kan få mig att känna mig värd och uppskattad! När vi har umgåtts har jag verkligen skrattat från magen. Jag tror att jag har varit kylig och iskall nu på senaste tiden och det är inget jag har velat, men jag har bara varit tvungen att stänga av för att orken att tänka på det inte har funnits där. Det har gjort för ont att känna. Men, tjejen, bästisen, vännen - jag saknar dig. Och de tre orden kommer från mig, ingenannanstans ifrån. Det var roligt att träffa dig igår igen, trots att jag är som jag är... Det fanns så mycket som jag bara ville spotta ur mig igår, så mycket som jag har att berätta och prata om. Sådant som bara du, min västerbottning, förstår! Miss you.
Imorgon, absolut senast imorgon, måste jag finna inspirationen till plugget igen. För jag får inte kasta bort denhär chansen också. NEJ, det får jag inte. Och förhoppningsvis kommer de andra läxorna imorgon med, så sätt fart Frida, sätt fart! Inspiration, ja tack!
/Frida
Jag satt där och försökte skryta om mig själv, vilket jag bör medge att jag inte är bäst på direkt. Men någonstans mitt upp i allt lyckades jag lirka fram den där Frida som jag vet att jag egentligen är. Egentligen vet jag inte om jag kanske ljög, men när jag satt där och lyckades få fram den där känslan så kände jag mig plötsligt odödlig och duktig. Känslan av att vilja göra något gott för någon, blev sådär stark. Och jag vet, att nånstans i mig finns den människan som jag beskrev idag, sedan att det finns saker som stoppar det är väl en helt annan sak? Så, helt logiskt kanske jag inte ljög ändå? Nu gäller det bara att jag orkar visa och vara den Frida som jag nu har beskrivit, för dem får inte bli besvikna. Det hänger ju på så många personer nu, det är inte bara jag och jag är inte ensam i detta. Heder står på spel. Och jag får inte misslyckas. Det är krav nu, krav som innebär ordet vuxen, kanske..?
Fast, när jag kom hem kände jag helt plötsligt att den där flykt känslan återfann sig. "Shit, vad ska jag göra nu? Vart ska jag åka? Ska jag jobba på island istället? Ja, hästar är bra att fly till. Ska jag göra bort min praktik? Kommer jag verkligen klara av detta? Ska jag kanske söka jobb på någon gård? Kommer jag klara av det isåfall?" Ibland tvekar jag så mycket på mig själv, att jag nästan blir förbannad. Varför skulle, just jag, inte klara av detta? Visserligen tror jag inte att detta är ett jobb för mig och jag har många gånger påpekat att jag aldrig ska jobba som assistent, inte just nu iallafall. Först måste jag bli sådär stark och duktig som andra assistenter är. Jag har hela tiden kämpat på att jag ska få ett fartfyllt jobb där inte tankar kan tränga sig in. Men här sitter jag nu, enbart på grund av min snälla sida som inte kan säga nej om någon försöker vara snäll mot mig. Så, vad gör jag nu för att göra det bästa av situationen?
Jo, jag får ta åt mig jobbet, stå ut och gömma mig bakom dedär underbara skalet där jag spelar den där Frida som jag egentligen vet att jag är, trots att jag inte kommit dit ännu. Och för en period kanske det fungerar. Sedan får jag tänka framåt, det blir ju faktiskt Norge snart och detta kan nog vara en bra erfarenhet att skaffa sig innan det bär av till Norge. Men nu längtar jag som sjutton att denna tid går förbi fort som f-n så att jag får åka iväg snart.
På tal om något annat så vet jag att Mimmi kommer döda mig nu, men....
Jag kände idag, så mycket, att jag saknar henne! Trots de få skavanker vi haft i vår vänskap, kan jag inte ljuga om att den tjejen är en av de få som verkligen kan få mig att känna mig värd och uppskattad! När vi har umgåtts har jag verkligen skrattat från magen. Jag tror att jag har varit kylig och iskall nu på senaste tiden och det är inget jag har velat, men jag har bara varit tvungen att stänga av för att orken att tänka på det inte har funnits där. Det har gjort för ont att känna. Men, tjejen, bästisen, vännen - jag saknar dig. Och de tre orden kommer från mig, ingenannanstans ifrån. Det var roligt att träffa dig igår igen, trots att jag är som jag är... Det fanns så mycket som jag bara ville spotta ur mig igår, så mycket som jag har att berätta och prata om. Sådant som bara du, min västerbottning, förstår! Miss you.
Imorgon, absolut senast imorgon, måste jag finna inspirationen till plugget igen. För jag får inte kasta bort denhär chansen också. NEJ, det får jag inte. Och förhoppningsvis kommer de andra läxorna imorgon med, så sätt fart Frida, sätt fart! Inspiration, ja tack!
/Frida
Kommentarer
Trackback
